.

Klockan 22.57 i natt låg jag på marken i södersjukhusets parkeringsgarage och kände hur något slet sönder mitt hjärta.
Jag grät som ett barn, ett barn som var så främmande för tårar att jag skrämde mig själv.
En människa, en vän, en släkting - en vacker själ gick mig förlorad i samma stund som jag låg där ensam och apatisk.
Jag skakade så att jag trodde benen i min kropp skulle smulas till tusentals bitar.
Jag ville skrika, gråta, kasta upp och själv dö i samma sekund.

Jag trodde att jag visste vad ensamhet var, men det var en lögn.
Nu vet jag.